| Summary: | Hållbarhet är en organisationsidé som utgår från både ekonomiska, sociala och ekologiska dimensioner. Länge har den sociala och ekologiska dimensionen åsidosatts till fördel för den ekonomiska, då organisationer i dagens konkurrensutsatta samhälle gör vad de kan för att nå ekonomisk lönsamhet. För att skapa en balans mellan hållbarhetsbegreppets tre dimensioner har högre utbildning setts som det främsta verktyget. Dock har flera rapporter utförda av regeringen visat att svenska högskolor och universitet misslyckas med att föra in en balanserad bild av hållbarhetsarbete för att studenten ska kunna använda sina kunskaper i framtida yrke. Syftet med denna studie är att undersöka hur personalvetare upplever att personalvetarutbildningen har utvecklat deras kunskaper kring att arbeta socialt hållbart, samt att få en förståelse för vilka utmaningar det finns för personalvetare att arbeta socialt hållbart i en organisation. För att besvara syftet har två frågeställningar tillämpats: Vilka kunskaper från personalvetarutbildningen anser personalvetaren att denne har mest användning för i sitt arbete? Samt, hur arbetar personalvetaren med jämställdhet, förebyggande av stress, mångfald och arbetsmiljö? Den metod som använts i studien är kvalitativ med en fenomenologisk ansats och sju intervjuer med yrkesverksamma personalvetare har utförts. Resultatet visar på att personalvetare inte anser sig ha fått konkreta verktyg från sin utbildning i att arbeta socialt hållbart men framhåller samtidigt att utbildning har gett dem förmågan att byta perspektiv och förstå mänskliga beteenden vilket de säger sig ha användning för i deras arbete. Vidare framställs en splittrad bild av informanternas yrkesutövning i relation till de sociala hållbarhetsaspekterna jämställdhet, mångfald, stress och arbetsmiljö. Det synliggörs även upplevelser av utmaningar med att arbeta socialt hållbart vilka anknyts till personalvetarens upplevda yrkesroll, identitet och status. De slutsatser som dras utifrån studiens resultat är att informanterna trots sina upplevelser av att inte ha kunskaper för att arbeta socialt hållbart, utför handlingar med kritisk HRD som förhållningssätt vilka går att anknyta till social hållbarhet. Detta har kunnat urskiljas i informanternas redogörelser för hur de arbetar med jämställdhets-, mångfalds-, stress, - och arbetsmiljöfrågor samt de utmaningar som detta arbete medför.
|
|---|
