| Summary: | Syftet med denna studie är att med fokus på språkstörning och läs- och skrivlärande undersöka hur pedagoger ser på begreppet språkstörning, samt vilka erfarenheter de har vid undervisning av elever med språkstörning. Studien handlar om elevens utveckling när de hamnar i den situationen där en eventuell språkstörning kan bli ett hinder i språk-, läs- och skrivlärandet. Studien har genomförts med hjälp av semistrukturerade gruppintervjuer på fyra olika skolor inom samma kommun. Informanterna har ingått i ett arbetslag som har erfarenhet av elever med språkstörning. De områden som valts att fokusera på är läs- och skrivlärande processen, metoder och arbetssätt och lärmiljön. Som teoretisk utgångspunkt används det sociokulturella perspektivet där kommunikation och språkanvändning är centrala begrepp, dessa begrepp utgör länken mellan barnet och omgivningen. Resultaten är uppdelade under områdena: begreppet språkstörning, metoder och arbetssätt, pedagogers erfarenheter, lärmiljön, pedagogiska utmaningar och framgångsfaktorer. Dessa områden har sedan sammankopplats i diskussionen med den forsknings- och litteraturgenomgång som genomförts. Resultatet visar att begreppet språkstörning innefattar många olika områden och används inte alltid i rätt syfte. Arbetslagen utgår alltid från flera metoder och arbetssätt, de provar sig fram och utgår från elevens behov. Viktiga aspekter i lärmiljön är att använda tydlighet, struktur, ett gemensamt förhållningssätt, fasta rutiner och att alltid ha ett mål att vara flera vuxna i klassrummet. Pedagogiska utmaningar innebär att kartlägga elevens behov för att sätta in rätta åtgärder. En språkstörning hos en elev kan yttra sig på olika vis vilket innebär behov av stöd inom flera områden.
|
|---|
