| Summary: | Bakgrund: Könsdysfori är en beskrivande term som redogör för individens känslo- eller tankemässiga missnöje med det kön som tilldelats vid födseln vilket medför ett lidande för individen. Personer med könsdysfori har hög förekomst av samtidiga psykiatriska diagnoser. Syfte: Syftet med studien var att beskriva hur personal inom psykiatrin erfar omvårdnaden av personer med könsdysfori. Metod: Kvalitativ studie med semistrukturerade intervjuer. Urvalet bestod av tio respondenter arbetandes inom psykiatrisk öppenvård och slutenvård. Materialet har analyserats med tematisk innehållsanalys. Resultat: Det framkommer att patientgruppen kan upplevas som utmanande att möta utifrån olika aspekter. Detta är delvis kopplat till personalens vilja att ge god vård och bidra till minskat lidande för patienterna samtidigt som personalen ofta känner osäkerhet i mötena. Omvårdnadshandlingar sker främst via samtal och psykiatripersonalen visar delvis förståelse för patientens livsvärld och lidande. Utöver detta framkommer det också att personalen upplever kunskapsbrist och ser ett behov av ökad kunskap. Konklusion: Att möta patienter med könsdysfori kan upplevas komplext och svårt. Inom vården finns en okunskap som sannolikt adderar till redan befintligt stigma. Dock utförs omvårdnadshandlingar som ligger i linje med aktuell forskning samt nationella och internationella riktlinjer. === Background: Gender dysphoria is a descriptive term that describes the individual's emotional or mental dissatisfaction with the gender assigned at birth, which causes suffering for the individual. People with gender dysphoria have a high incidence of concomitant psychiatric diagnosis. Aim: The purpose of the study was to describe how staff in psychiatry experience the care of people with gender dysphoria. Method: Qualitative study with semi-structured interviews. The sample consisted of ten respondents working in psychiatry. The material has been analyzed using thematic analysis. Results: The results shows that the patient group can be experienced as challenging to meet based on different aspects. This is partly linked to the staff's willingness to provide good care and contribute to reduced suffering for the patients, while the staff often feel insecurity. Nursing actions take place mainly through conversations and the psychiatric staff show a partial understanding of the patient's lifeworld and suffering. In addition to this, it also appears that the staff experience a lack of knowledge and sees a need for increased knowledge. Conclusion: Meeting patients with gender dysphoria can be experienced as complex and difficult. Healthcare services sometimes lacks knowledge that probably adds to an already existing stigma. However, to some extent nursing actions are delivered in line with current research as well as national and international guidelines.
|
|---|
