| Summary: | Under 2007-2008 har en grupp äldre studerande, en seniorgrupp, vid en folkhögskola intervjuats, om sitt liv och om sina upplevelser av att lära sig läsa och hur det format deras liv. Att lära sig läsa är en kompetens, som bidrar mycket till byggandet av den egna identiteten och integriteten. Identiteten där kropp och själ konstituerar en hel människa. Mänskliga möten består till stor del av överförandet, kommunicerandet, av olika typer av budskap. Verbal kommunikation uppstår genom samtal, genom brevväxling, läsning av böcker och tidningar. Förmågan att uppleva med ord är viktig av två skäl. För det första är språket viktigt för att vi ska kunna leva oss in i andra människors känsloliv. För det andra är språket och orden en förutsättning för vår förmåga att uppleva ett eget inre liv. Intervjupersonerna har i samtal hjälpt varandra, genom att dela upplevelser från sin barndom och skolgång, att nå sitt eget inre. Levnadshistoria är inte i första hand en kronologi av erfarenheter utan en aggregering av de erfarenheter, känslor, uppfattningar och intuitiva processer, som skapat den person man är. Av sina samlade livserfarenheter utformas strategier för hur man förhåller sig till och reagerar på nya händelser och möten i livet. Syftet med denna uppsats är att förmedla åtta seniorers livsberättelser i relation till de fyra sociokulturella perspektiven; kulturarv, situerat lärande, diskurstillägnan och lärande genom artefakter. Ett delsyfte är att undersöka hur fenomenet Läsförmåga skapas och bidrar till individens personliga utveckling. Särskilt intresse ägnas åt den uppfattning om läsförmågan, som man bär med sig genom livet, hur den förändras och utvecklas. Sammanfattningsvis kan dessa seniorers utveckling av en livsvisdom beskrivas med nyckelorden; metakognition, närmaste utvecklingszonen, egen personlig utveckling, hög tillit till andra i miljön, utveckling av KASAM och förhöjd copingkapacitet samt tillgång till pedagogiska ledare med folkhögskolans unicitet i sin kompetensportfölj.
|
|---|
