| Summary: | Syftet med studien var att undersöka vilka uppfattningar pedagoger i förskolan har om begreppet språkstimulering, men även hur barn som har språkliga svårigheter synliggörs samt vilka insatser och resurser som kan sättas in för att stödja dessa barn. Studien genomfördes med hjälp av en kvalitativ metod. Vi har genomfört ostrukturerade intervjuer med sammanlagt sex olika pedagoger i två olika kommuner. Resultatet av studien visar att uppfattningar kring arbetet med språkstimulering ser relativt lika ut pedagogerna i studien emellan. Att på en lagom anpassad nivå föra samtal med barnen, liksom att ta vara på vardagliga rutinsituationer anses enligt pedagogerna vara språkstimulerande arbetssätt. Även lek, såväl fri som planerad liksom aktiv högläsning beskrivs också värdefullt i sammanhanget. Färdiga modeller och material såsom Bornholmsmodellen, TAKK och TRAS ansågs också vara stödjande. Pedagogerna uppfattar att språksvårigheter synliggörs genom att barnet har en oförmåga att göra sig förstådd bland kompisarna i exempelvis leken, men också genom att barnen inte gärna uttrycker sig verbalt och tar till kroppen som kommunikationsverktyg. I de fall där andra insatser och resurser är nödvändigt så nämner majoriteten av pedagogerna hur dem i första hand diskuterar deras uppfattningar med kollegorna för att sedan lyfta det med föräldrarna. En god föräldrakontakt understryks. Att få stöd utifrån iform av exempelvis specialpedagog eller logoped anses vara en trygghet för pedagogerna. Vilka resurser och insatser som sätts in och hur dessa förvaltas skiljer sig kommunerna emellan. Den ekonomiska faktorn kan vara en avgörande faktor i många fall menar dem intervjuade.
|
|---|
