| Summary: | Syftet med denna kvalitativa innehållsanalys är att undersöka hur stereotyper, stigmatisering och trivialisering kring psykisk störning, närmare bestämt personer med dissociativ identitetsstörning, bibehålls genom gestaltningar i film, samt hur gestaltningen skiljer sig åt inom två filmer ur olika genrer, skräck- och komedifilm. Med filmerna Mina jag och Irene och Hide and Seek som analysunderlag, och med hjälp av ett representationsteoretiskt perspektiv, applicerades ett analysschema på sekvenser ur materialet som, genom de semiotiska analysverktygen denotation och konnotation, användes för att besvara studiens forskningsfrågor. Resultatet visade att båda filmerna upprätthöll stigmatiserande och/eller trivialiserande skildringar av dissociativ identitetsstörning men att de skiljde sig åt i sitt sätt att porträttera störningen. Dessa sätt leder till olika uppfattningar om störningen men har snarlika verkliga konsekvenser. === The purpose of this qualitative content analysis is to investigate how stereotypes, stigmatization and trivialization around psychological disorders, more specifically around people with dissociative identity disorder, are maintained through representation in films and how the representation differs within two different film genres, horror and comedy films. With the films Me, myself & Irene and Hide and Seek as the basis for the analysis and by using the theoretical concepts of representation, stigma and trivialization, an analysis scheme was applied to sequences from the material, which, through the semiotic analysis tools denotation and connotation, were used to answer the study's research questions. The results showed that both films maintained stigmatizing and/or trivializing depictions of dissociative identity disorder but that they differed in their way of portraying the disorder. These approaches lead to different perceptions of the disorder but have similar real-life consequences.
|
|---|
