| Summary: | Flerspråkiga barn utgör en växande andel av barnen i förskolan idag. Styrdokumenten, både skollag och läroplan, är tydliga med förskollärares uppdrag att främja språkutvecklingen av flerspråkiga barns modersmål, detta samtidigt som huvudmän inte alltid tillhandahåller modersmålsstöd. Det innebär att förskollärare alltmer har ansvar att undervisa i språk de inte kan. Syftet med studien är att belysa vilka strategier förskollärare har för att främja modersmålsutveckling i språk de inte själva behärskar. En kvalitativ metod har valts där djupintervjuer med fyra förskollärare genomfördes i syfte att nå kunskap utifrån tre forskningsfrågor: 1. Vilka strategier använder förskollärarna i undervisning av modersmål som de inte själva behärskar? 2. Hur anser förskollärarna att den pedagogiska miljön kan utformas för att främja flerspråkiga barns modersmålsutveckling? 3. Vilka möjligheter och utmaningar ser förskollärarna i främjandet av flerspråkiga barns alla språk i de fall förskollärarna saknar kunskaper i aktuella modersmål? Resultatet visar att en stor del av de strategier som förskollärarna använder för att främja modersmålsutveckling hos flerspråkiga barn är kopplade till samverkan med vårdnadshavare. Även flerspråkig personal används när sådan finns tillgänglig, men inte i den utsträckning som skulle kunna vara möjlig. En medvetenhet om modersmålets betydelse framträder och ett positivt förhållningssätt till flerspråkighet framförs som en strategi för att visa att alla språk är lika viktiga. Samtidigt tycks en enspråkig norm råda i den pedagogiska praktiken. De olika språken synliggörs dock till viss del i den pedagogiska miljön, både skriftmässigt och verbalt. Borttagandet av modersmålsstöd i förskolorna framhålls som en utmaning då ett större ansvar för barnens utveckling i modersmålet då lagts över på de enskilda förskollärarna.
|
|---|
