| Summary: | Redan på 1960-talet skrev de nordiska länderna under Helsingforsavtalet för att fördjupa samarbetet mellan länderna på en rad olika områden. En del av detta avtal rör just grannspråksundervisning och länderna har kommit överens om att både grannländernas språk och samhällsförhållanden ska ingå i ländernas undervisning. Helsingforsavtalet uttrycker inte hur denna undervisning ska se ut, utan detta lämnas till respektive lands utbildningssystem att bestämma. I detta arbete är det framförallt grannspråken norska, danska och svenska som kommer att stå i fokus. Trots att undervisning ska ske om grannspråken visar undersökningar att grannspråksförståelsen är asymmetrisk mellan länderna och att den faktiskt också minskar. I denna text undersöks hur Helsingforsavtalets artiklar rörande grannspråksundervisning blivit omsatta i läroplanerna och kommentarmaterial, samt hur länderna legitimerar grannspråksundervisningen.Resultatet visar att grannspråksundervisningen ser olika ut i alla länder, och att undervisningen berör olika förmågor. Helsingforsavtalet har där med omskrivits på olika sätt i länderna, vilket kan ge en förklaring till den skillnad i grannspråksförståelse som finns mellan länderna.
|
|---|
