Personlig integritet eller effektiv brottsbekämpning? : En studie av skyddet mot godtycklig arrestering och dess överensstämmelse med svensk rätt

• Main Author: Tegnerud, Johan
• Format: Others
• Language: Swedish
• Published: Örebro universitet, Institutionen för beteende-, social- och rättsvetenskap 2006
• Subjects: International law; Folkrätt
• Online Access: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:oru:diva-661

Flertalet händelser under 2000-talet, som Göteborgskravallerna, massgripanden av fotbollssupportrar för våldsamt upplopp och flera våldsamma upplopp i samband med Reclaim the city manifestationer, är oroande. Till exempel uppgav de gripna och omhändertagna Djurgårdssupportrarna att polisens handlande skall ha skett godtyckligt. Kan detta tyda på att det i samhället finns en tendens, att vi är på väg mot ett åsidosättande av individens skydd i form av fri- och rättigheter, till förmån för bekämpandet av brott. Denna studie har till syfte att undersöka konflikten mellan individens fri- och rättigheter och myndigheternas befogenheter vid gripanden och omhändertaganden. Detta innebär att med Europakonventionens artikel 5 som utgångspunkt, undersöka överensstämmelsen med svensk rätt och eventuella konflikter mellan individens fri- och säkerhet och samhällets regler för bekämpning av brott. Studien anger kriterier för hur en prövning kommer till och i viss mån även Europadomstolens funktion. Den presenterade lagtexten ur konventionen samt att konventionen och nationell rätt tolkas utifrån domstolens utlåtanden i ett antal relevanta mål. Främst kan det sägas vara målen Kurt v. Turkey och Lawless v. Ireland, som kommit att bli vägledande för hur Europakonventionens artikel 5 skall tolkas. Skyddet mot frihetsberövande baseras på att det i den nämnda artikeln anges under vilka omständigheter frihetsberövanden får genomföras, dessa tillfällen är sex stycken och återfinns under första paragrafen i artikeln. Genom den rättspraxis domstolens utlåtanden ger, framgår det att skyddet har få kryphål, dock kan artikel 5 frångås i exceptionella fall. Exempel på detta kan vara i tillstånd av krig eller annan fara för nationens säkerhet, men även i fall av terrorism erhåller myndigheterna större spelrum. Av fallen Fox, Campbell and Hartley v. UK och O’Hara v. The United Kingdom får man fram en tydligare definition av vad gränsen för godtycklighet vilar på. Att detta skydd, grovt betraktat, kan sägas utgöras av beviskravet och en för målet objektiva iakttagare. Beträffande Sverige dröjde det innan Europakonventionen blev en del av svensk rätt, inkorporeringen skedde efter att 1993 års fri- och rättighetskommitté ansett att inga förändringar i svensk straffrätt var nödvändiga. Sedan den första januari 1995 (SFS 1994:1219), utgör därför Europakonventionen en del av den nationella rätten. Som helhet kan den svenska lagstiftningen anses vara så välformulerad att det överensstämmer väl med artikel 5, detta mycket tack vare utformningen av skyddet för individen i regeringsformens kapitel 1, 2 och 8. Emellertid lämnar regleringen kring omhändertaganden en glipa som kan bli intressant att följa i eventuella framtida prövningar, även om svensk ståndpunkt är att reglerna i dessa fall inte är i strid med angivelserna i Europakonventionens artikel 5. Slutsatsen för detta arbete är att det finns en skillnad mellan hur väl gripanden och omhändertaganden överensstämmer med Europakonventionen, och att det råder tveksamheter angående delar av regleringen kring omhändertaganden. Dessutom anses det i denna undersökning att det finns en tydlig konflikt mellan Europakonventionens artikel 5 och just polislagens paragraf 13, då tjänstemannabedömningen inte överensstämmer med domstolens tolkning i målet Assenov v. Bulgaria. Att tendensen skulle gå mot att individens fri- och säkerhet får stå tillbaka till förmån för bekämpandet av brott är svårt att utläsa ur lagar och praxis då det gäller gripanden, men även omhändertagande. Däremot, beträffande omhändertaganden, kvarstår kritiken oavsett om dessa berör enskilda eller massomhändertaganden.