| Summary: | Vår studie syftar till att undersöka hur förskollärare och rektorer beskriver hur de ser på begreppet barn i behov av särskilt stöd, hur de resonerar kring bedömning av de barn som utgörs av begreppet samt hur de beskriver att bedömningen görs. För att undersöka ovanstående har vi använt oss av kvalitativa semistrukturerade intervjuer som metod där studiens resultat ställs i relation till och jämförs med våra teoretiska utgångpunkter, det relationella perspektivet, det kategoriska perspektivet och dilemma perspektivet inom det specialpedagogiska fältet. Resultatet i vår studie visar att begreppet barn i behov av särskilt stöd är ett mångtydigt begrepp som kan tolkas på flera olika sätt. Bedömning beskrivs som ett laddat begrepp av både förskollärare och rektorer, de redogör för att det inte bör förekomma i förskolan. Samtidigt menar respondenterna att bedömning är nödvändigt för att kunna tillgodose barns utveckling och lärande. I bedömningen av barnet i behov av särskilt stöd förläggs stort ansvar på de pedagoger som arbetar nära barnet. Studiens slutsats är att förskollärare och rektorer anstränger sig för att tillämpa ett relationellt synsätt både när det gäller hur de ser på barn i behov av särskilt stöd samt hur de för resonemang kring hur bedömning görs. Dock så ter sig svårt för dem att inte pendla över till det kategoriska perspektivet, bedömning görs i det första steget utifrån barns beteende eller egenskaper där det ” normala ” framträder. Det blir ett dilemma för förskollärarna och rektorerna där de både ska undvika att göra ett särskiljande av barnet och inte peka ut det som avvikande samtidigt som de behöver bedöma och identifiera de barn som är i behov av särskilt stöd.
|
|---|
